Jag är för tillfället kattlös! Hjärtat gråter. Delvis. Jag kanske nu får tillbaka mitt liv. Hanna, min eventuellt räddande ängel, har nu min (älskade) pissekisse hos sig och hennes gamla sjuka Tarzan och Ella försöker bli sams. Ella och jag åkte dit i fredags och jag sov där hela helgen. Hanna och jag turades om att hänga i huset men vi lämnade dem faktiskt ensamma ett par timmar under lördagkvällen.
Huset ligger på landet, ingen megatrafikerad väg, massa träd för fåglar att skutta i (intressant ju), några hus därikring och inga j-a trapphus att bli instängd Det finns en kattlucka som öppnas med magnet som sitter på kattens halsband vilken Ella hade lyckats klura ut innan jag lämnade henne tidigare ikväll (söndag) och gick självständigt in i den. Tar troligtvis lite längre tid att gå ut genom den. Huset är stort med tre våningar med massa fönster att sitta i. Katterna stirrar ut varandra nu när Tarzan har slutat growla åt Ella *haha* Tarzan är lite äldre och ganska sjuk så han ska egentligen ha jodfattig mat. Men varandras matskålar är ju högst intressanta. Får se hur Hanna löser det :'D Går det väl, kanske de till och med finner något slags nöje i varandra sällskap. Jag ber till kattgudarna att Ella inte ska börja kissa på de här golven också!
Här gosar vi lite till, Ella och jag, framför en film hos i Hannas soffa. Tarzan håller koll på oss underifrån bordet och Hanna umgås med sin familj.
Jag gråter en skvätt då och då. Ella har ju lätt tagit platsen istället för det där lilla barnet jag skulle vilja ha. Har kramat o kelat med henne, lekt och umgåtts med henne och väldigt länge sov hon alltid med mig. Att inte få gå och lägga mig med henne och vakna med henne är nog det jag kommer sakna mest. Men vad jag inte kommer sakna är at ständigt vakna av hennes ystra nattlekar, torka kiss, ständigt passa på henne och ständigt gå ut o gå med henne. Jag har inte varit längre än sex timmars kattfri och jag har lyckats träna för första gången på flera månader och planerat upp hela morgondagen. Lyckats träna kanske ni undrar? Jo, när jag har slutat jobbet om dagarna har jag åkt hem, checkat av golven mot kisspölar, gått ut med Ella och sedan stannat hemma. Bett alla vänner komma till mig istället. När jag väl åkt till någon har det inte varit med ångest men så nära det kan komma. Så med lite tid kommer det nog sluta vara sorgligt alls. Jag gråter en skvätt till tills dess.
Det andra, det där med det önskade lilla barnet får nog vänta lite på sig. Formellt är jag då godkänd för donation. Tydligen behöver jag träffa psykoterapeuten igen. Är säkert bra det. Men sen vet jag verkligen inte vad som väntar. Jag ringde kliniken och ville veta om jag ska hålla koll på ägglossning osv, men det behövde jag inte. Det pratar läkaren om sen när behandlingen börjar. Vad behandlingen skulle innebära kunde hon i andra ändan inte precisera. Det skulle läkaren förklara när behandlingen skulle börja. Hmpf. Fint med information till patienten här. Om psykoterapeuten inte kan ge bättre information blir det ett till telefonsamtal.
Jag har inte särskilt bråttom. Jag vill dock veta vad som väntar mig. Både som "patient" och som vårdgivare själv, vad har de för patientkontakt egentligen? Oh well. Jag tar en snus så länge, dricker lite starkglögg och väntar på solsemestern och kommer igen sen. Som vanligt mitt motto, varför stressa upp sig i onödan ;-)
1 kommentar(er)
