Idag har jag varit och plockat ut ägg! Det blev två ägg, från två blåsor. Det är inte alltid säkert att det finns ägg i varje blåsa så det här var ju full pott.
Jag sov väl som andra inför okända saker, halvbra. Fick bara dricka vatten eller saft hemma och skulle duscha vanlig dusch innan jag åkte. Mamma och pappa är i Norrland och jag fick vackert fundera på vem kan följa med till sjukhuset och eventuellt stanna i flera timmar. Pernilla ordnade så hon kunde stanna så länge hon behövde och det var bra det.
Väl där fick jag lite information, donatorn är bytt för övrigt. Jag fick en infart och saft och lite ipren. Panodil hade jag redan tagit hand om hemma 😆 Sen vänta. Jag skulle ha så tom blåsa som möjligt. Jag gick på toa fem minuter innan läkaren kom och pratade med mig. Sen lyckades jag få ur mig förvånansvärt mycket till. Mer nervös än jag kände mig tydligen. Väl inne hos läkaren i deras "operationsrum" (jag antar så rent som möjligt utan att ha luftutsug, sterila kläder m.m) behövde jag visst kissa igen, då blev jag tappad på urin och fick ur mäkta flera deciliter 😱😂 Så var det dags för medicinerna. Då hade jag berättat hur spännande det här är på andra sidan så att säga med tanke på mitt yrke. Så pratade vi lite om det. Rapifen, en sorts starkare smärtlindring än morfin blev administrerad och jag blev lite varm och lullig. Fick lokalbedövning (kändes faktiskt inget), eh på vardera sida mitt allra inre och så stack hon mig i min ena äggstock. Genom min vagina 😂 sen var det dags för andra och jag fick lite till medicin (känner fortfarande inget!). Sjuksköterskan sa, nu borde jag inte bli lika lullig som vid första dosen. Eh, ännu värre! 😂 woho, extremt billig i drift, de började fnissa med mig och sjuksköterskan påkallade min uppmärksamhet genom att andas ordentligt tillsammans med mig 😆 sen var det klart!
Haha, och de log åt mig och frågade hur snurrig jag kände mig. Jag såg nog mer snurrig ut än jag kände mig. De bad mig sätta mig upp, huvet gick bra, men ben och armar kändes som gelé! De fick hämta en rullstol. Mitt fnissande tog fart. Upp i rullstolen. Haha och ut i korridoren och jag fick slå handen för munnen för nu var världen bubblande fnissig. Tio meter bort var rummet med mitt lilla bås där Pernilla och pyttelilla Mira väntade på mig. Jag välkomnades av ett muntert fnitter av Pernilla, jag hade hörts på lång väg. Jag lugnade ner mig lite och kunde prata normalt.
Vi skulle få fika, kaffe eller te? Nähepp, tack så mycket, inget mer av sånt tack 😂 när smörgåsen kom förstod jag inte hur svårt det kunde vara att få upp plast runt en smörgås?! 😂😂 och varför skulle jag försöka trycka in mer smörgås i munnen än jag fick plats med?? Där någonstans brast det och fnissandet tog fart igen. Till slut blev det gapskratt icke av denna värld. Pernilla grät, jag skrattade så jag grät och jag fick vackert låta smörgåsen vänta lite.
Särskilt ont har det aldrig gjort, lite Panodil efteråt har räckt bra och medicinen slutade ha effekt typ fyra timmar efteråt. Lite trött men annars inget särskilt. På onsdag kan jag som tidigast komma tillbaka och få inseminerat ett lite embryo. Så ligger resten i, eh min livmoders ömma vård 😂😉
1 kommentar(er)
