Viljan att skriva blogg har infunnit sig många gånger men känslan av att det inte ger så mycket kommer lika ofta. Ja jo, jag kanske scrollat Instagram istället men kanske också gått och lagt mig tidigt också, det ni!
Idag slogs jag åter av vilken sorg det är för mig att livet inte blir som man tänker sig. Jag har aldrig haft någon bucket list, mål med livet, kanske förutom att få en go familj. Med det har jag ju menat en karl och ett par-tre barn, gärna så gamla att de skulle varit blöjfria vid det här laget. Dessa tankar kom ju mer frekvent när jag försökte bli gravid. Annars har jag alltid, innan dess, och det ärligt utan att behöva låtsas, varit för jäkla positiv och tänkt mer i banor som att det ordnar sig, det blir bra ändå på något sätt, det kommer bli till det bästa till slut. Och jag är ju i grund och botten positiv. Sen kom Oliver och livet fylldes av kärlek, kramar, kladdiga bord, förskole- och arbetsschema och mera kramar. Det har inte gått särskilt lång tid och någon, denne flyktige någon, har fortfarande gott om tid på sig att hoppa på tåget. Men att det ens skulle finnas ett tåg för den där någon att hoppa på. Att det inte var ett tåg någon och jag klev på tillsammans. Och tillsammans valde namn och tillsammans pratade förskole - och arbetsschema. Den sorgen slog mig i magen idag igen. Skulle gå och byta om på jobbet men satte mig i sjukhuskyrkans rum och grät floder istället. Man kan fråga sig varför det inte blev som man tänkt sig. Det är ju lönlöst, för det finns inga svar. Men ibland är man martyr. Oftast inte dock, och det är ju bra.
Det finns en bra bön. Sinnesrobönen heter den.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Det är viktigt, det sista, att inse skillnaden i det jag kan ändra och det jag inte kan ändra. Som sagt, ibland är man sin egen martyr och stundtals är det ofrånkomligt. Sen får man slå sig lite på kinden och rycka upp sig. Stöta och blöta, kanske hehe ett par gånger, men jag har aldrig fastnat särskilt ofta i negativa tankar sådär.
Det fina i kråksången är ju att Oliver kom istället/så länge/först. Fina, söta, smarta, coola, roliga Oliver! Han berättar så mycket saker, utan så många ord förutom mama och jsss (för vi ritar ljus på alla bilar vi målar, såklart): att vi äter russin här hemma, att Oliver badar med simringar och att Jenni och Jonatan var hemma hos oss och vi lagade mat vid bänken och vi drack från flaskan som stod på bänken sen (hrm hehe). Han pekar och gestikulerar och jag gissar på allt vi i hans begränsade sinnevärld har hittat på. Han är så rolig så jag garvar högt varje dag och lyllo den karl som lyckas charma honom och mig. Ser ni, jag börjar redan ta mig uppåt 😉
0 kommentar(er)
